Med jämna mellanrum kommer det upp minnen från tidigare Facebook inlägg på din egen tidslinje. Oftast är det härliga minnen, för det är väl det vi ändå delar med oss av mest på sociala medier. Men så förra veckan kom det upp en reflektion jag skrivit för nåt år sedan. Den är lika aktuell fortfarande.
Jag låg i en solstol då jag läste minnet som kom upp i mitt flöde. Jag befann mig långt borta från min vanliga vardag. Och kontrasterna kändes stora. Ena dagen hjärtultraljud, nästa dag diskussion om magnetröntgen och så plötsligt en dag så lyckas vi…
Flyga mer än 12 timmar och vakna upp på en strand där luften är fuktig och vindarna varma. Jag nyper mig i armen och bugar mig ödmjukt för mig själv av tacksamhet för att vi fixar det.
Trots allt så fortsätter jag ”flyga” i livet, jag fortsätter drömma och jag fortsätter göra det som är min och vår familjs passion.
Det lyckas inte alltid, men när det lyckas då är jag så obeskrivligt lycklig och stolt över oss.
Och kanske är jag som allra lyckligast efteråt, när vi väl landat i vardagen igen. Då kan jag andas ut för att inget inträffade på resan och alla mådde bra och vi fick tid tillsammans. Hur mycket jag än försöker styra mina tankar till nuet så är det svårt. För att resa med sjuka barn är en extra anspänning och det är som att det är först när resan blir ett minne som den fulla njutningen och lyckan kickar in.
Vi gjorde det – igen.
Här kommer reflektionen som dök på Facebook och påminde mig om kontrasterna i mitt liv…
”När vänjer man sig vid att en helt vanlig dag, med en vanlig rutin blodstatuskontroll istället leder till EKG och hjärtultraljud?
När vänjer man sig vid att bara släppa alla planer och rusa iväg för att det inte blev som man tänkt sig?
När vänjer man sig att återigen återhämta sig och landa på fötter efter att ha insett att inget nytt tillstött?
När vänjer man sig med att sjukhus-caféet inte accepterar kort betalning under 20 euro, trots att man står där med gråten i halsen, utan kontanter och försöker säga att ens lille son inte ätit på många timmar och är nog väldigt hungrig nu…
När vänjer man sig med ovissheten i livet?
Förmodligen aldrig… man får bara lära sig att falla omkull lite försiktigt, parera och ta emot sig och sedan hämta andan, resa sig, bortsa bort dammet och blicka framåt igen.”
(24 februari 2014)
Jag låg i en solstol då jag läste minnet som kom upp i mitt flöde. Jag befann mig långt borta från min vanliga vardag. Och kontrasterna kändes stora. Ena dagen hjärtultraljud, nästa dag diskussion om magnetröntgen och så plötsligt en dag så lyckas vi…
Flyga mer än 12 timmar och vakna upp på en strand där luften är fuktig och vindarna varma. Jag nyper mig i armen och bugar mig ödmjukt för mig själv av tacksamhet för att vi fixar det.
Trots allt så fortsätter jag ”flyga” i livet, jag fortsätter drömma och jag fortsätter göra det som är min och vår familjs passion.
Det lyckas inte alltid, men när det lyckas då är jag så obeskrivligt lycklig och stolt över oss.
Och kanske är jag som allra lyckligast efteråt, när vi väl landat i vardagen igen. Då kan jag andas ut för att inget inträffade på resan och alla mådde bra och vi fick tid tillsammans. Hur mycket jag än försöker styra mina tankar till nuet så är det svårt. För att resa med sjuka barn är en extra anspänning och det är som att det är först när resan blir ett minne som den fulla njutningen och lyckan kickar in.
Vi gjorde det – igen.
Här kommer reflektionen som dök på Facebook och påminde mig om kontrasterna i mitt liv…
”När vänjer man sig vid att en helt vanlig dag, med en vanlig rutin blodstatuskontroll istället leder till EKG och hjärtultraljud?
När vänjer man sig vid att bara släppa alla planer och rusa iväg för att det inte blev som man tänkt sig?
När vänjer man sig att återigen återhämta sig och landa på fötter efter att ha insett att inget nytt tillstött?
När vänjer man sig med att sjukhus-caféet inte accepterar kort betalning under 20 euro, trots att man står där med gråten i halsen, utan kontanter och försöker säga att ens lille son inte ätit på många timmar och är nog väldigt hungrig nu…
När vänjer man sig med ovissheten i livet?
Förmodligen aldrig… man får bara lära sig att falla omkull lite försiktigt, parera och ta emot sig och sedan hämta andan, resa sig, bortsa bort dammet och blicka framåt igen.”
(24 februari 2014)
RSS Feed