Jag kan hantera mycket, jag har det liksom med bröstmjölken. Att bita ihop, kavla upp ärmarna och köra på. Det mesta går faktiskt att pressa sig igenom. Situationer som pressar ihop bröstkorgen så luft knappt sipprar fram. Kallsvett och en mage i uppror. Check på den. Vi fixar det också. Beroende av sjukhus resten av livet? Jodå det går så bra, det också. En förlamande trötthet och en ilska för orättvis behandling av nära. Jag hanterar och förhåller mig till det. Tillit, tillit, tillit till att allt är som det ska vara. Och "this too shall pass"…mantran som jag nöter och som håller mig nära jordskorpan. Men jag hanterar inte smärta, det rubbar hela mitt fundament, skakar varenda cell i kroppen och jag vill bara sjunka ihop i en blöt fläck på golvet.
Att förhålla mig till okontrollerad smärta är en ny erfarenhet för mig. Många är tillfällena då Adrian haft jobbigt på sjukhus. Smärtsamma nålstick eller andra obehagliga undersökningar, men där kan jag gå in i en roll och bara stänga av. Bara vara den lugna. För jag vet att det är en tidsbegränsad situation. En stund som strax är över.
Diskret vänder jag huvudet ifrån Adrian, blinkar bort den suddiga blicken. Känner en sköterskas varma hand för ett ögonblick. En hand som fångar upp den lilla sorg jag inte kunnat hålla tillbaka. Jag sväljer, vänder tillbaka blicken och pussar på en varm, len panna och så är nålen på plats och det jobbiga förbi, för den här gången.
Men att på en vecka mötas av flera, helt oväntade smärtattacker hos Adrian blir för mycket. Jag blir förvirrad, paralyserad och skräckslagen och för första gången på 6 år åker vi in hela familjen tillsammans till akuten.
Fyra par uppspärrade ögon stormade in på akuten i söndags. Akutläkaren fångar upp Adrian och sent på natten får vi åka hem. Smärtan klingar av, Adrian sover sig igenom både nålsättning, provtagning och ultraljud. Inget hittas.
Under dessa timmar läser jag så klart på allt. Parallellt som jag stryker en kallsvettig panna, googlar, stressar på läkarna om smärtstillande och tröstar oroligt syskon. Multi-taskning.
Veckan går och den här skrämmande situationen bleknar en aning. Det känns lugnt. Ingen fara. Glad kille. Kanske lite trött. Jo, lite medtagen, fast ändå inte.
... God mat, ny restaurang, nya smaker, kall dryck. Livet är fantastiskt. Tänk vad vi klarar av ändå. Livet är så bra. Vi konstaterar att en riktig semester behövs. Klart vi ska resa bort. Det behöver hela familjen. För ett ögonblick förtränger vi vår verklighet.
Indien eller kanske Los Angeles, eller Oman… varmt… exotiskt. Det välbekanta pirret i magen väcks. I hela mitt liv har jag älskat att resa, att vara på väg. Flyga iväg. Se nytt. Återvända. Åka igen. Rastlös enligt många… men min passion. Jo, klart vi ska iväg. Det ska nog fungera, vi kollar kalendern, räknar dagar, veckor och transfusioner.
...
Det är mörkt, becksvart i sovrummet. Det enda som hörs är någon som mumlar svagt.
Är någon vaken? Vad är klockan? På ett ögonblick förstärks rösten: - Mamma, jag har så ont, här… Handen på samma ställe som tidigare i veckan.
Vi är snabbare den här gången. Inom 10 minuter åker Magnus med Adrian till akuten och vi börjar om…
Smärtan har klingat av. Adrian är hemma och bygger lego och nynnar på Star Wars låten, som om inget hänt. Vi väntar på läkarsamtal och funderar på vad som tillstött. Och jag undrar vem som lurade vem i gårkväll? När drömmarna tog över för ett litet tag och jag låtsades att livet var som förr…
Det är där sorgen sitter, i att inte kunna påverka. Att inte kunna göra något åt situationen. Hur skulle jag kunna sätta mig på en strand i Indien, med den här ovissheten? Hur gärna jag än vill att mina barn ska få se den delen av världen. Men än starkare är sorgen över att se smärtan skära i en liten barnkropp. Paniken, ovissheten. Varför? Hur länge? Kommer det hända igen?
Jag måste vara helt knäpp som funderar på uteblivna resor mitt i detta. Men faktum är att jag bara försöker leva vårt liv, trots allt. Då får man räkna med vurpor, bakslag och lite sorg.
Allt går inte, det förstår jag också, men slutar jag försöka, vad är poängen då? Jag är skyldig mig själv och min familj att försöka, prova och vara kreativ och fortsätta leva.
Leva, leva, leva. För ingen vet något om morgondagen.
Men i morse, då hanterade jag inte smärtan. Inte alls. Jag kröp ihop i soffan, somnade slutligen ifrån oron, ovissheten och drömmarna… och vaknade till väntan på att läkaren ska ta sig tiden att ringa en trött familj.
Foto: Daniel Homar Löfstedt
Att förhålla mig till okontrollerad smärta är en ny erfarenhet för mig. Många är tillfällena då Adrian haft jobbigt på sjukhus. Smärtsamma nålstick eller andra obehagliga undersökningar, men där kan jag gå in i en roll och bara stänga av. Bara vara den lugna. För jag vet att det är en tidsbegränsad situation. En stund som strax är över.
Diskret vänder jag huvudet ifrån Adrian, blinkar bort den suddiga blicken. Känner en sköterskas varma hand för ett ögonblick. En hand som fångar upp den lilla sorg jag inte kunnat hålla tillbaka. Jag sväljer, vänder tillbaka blicken och pussar på en varm, len panna och så är nålen på plats och det jobbiga förbi, för den här gången.
Men att på en vecka mötas av flera, helt oväntade smärtattacker hos Adrian blir för mycket. Jag blir förvirrad, paralyserad och skräckslagen och för första gången på 6 år åker vi in hela familjen tillsammans till akuten.
Fyra par uppspärrade ögon stormade in på akuten i söndags. Akutläkaren fångar upp Adrian och sent på natten får vi åka hem. Smärtan klingar av, Adrian sover sig igenom både nålsättning, provtagning och ultraljud. Inget hittas.
Under dessa timmar läser jag så klart på allt. Parallellt som jag stryker en kallsvettig panna, googlar, stressar på läkarna om smärtstillande och tröstar oroligt syskon. Multi-taskning.
Veckan går och den här skrämmande situationen bleknar en aning. Det känns lugnt. Ingen fara. Glad kille. Kanske lite trött. Jo, lite medtagen, fast ändå inte.
... God mat, ny restaurang, nya smaker, kall dryck. Livet är fantastiskt. Tänk vad vi klarar av ändå. Livet är så bra. Vi konstaterar att en riktig semester behövs. Klart vi ska resa bort. Det behöver hela familjen. För ett ögonblick förtränger vi vår verklighet.
Indien eller kanske Los Angeles, eller Oman… varmt… exotiskt. Det välbekanta pirret i magen väcks. I hela mitt liv har jag älskat att resa, att vara på väg. Flyga iväg. Se nytt. Återvända. Åka igen. Rastlös enligt många… men min passion. Jo, klart vi ska iväg. Det ska nog fungera, vi kollar kalendern, räknar dagar, veckor och transfusioner.
...
Det är mörkt, becksvart i sovrummet. Det enda som hörs är någon som mumlar svagt.
Är någon vaken? Vad är klockan? På ett ögonblick förstärks rösten: - Mamma, jag har så ont, här… Handen på samma ställe som tidigare i veckan.
Vi är snabbare den här gången. Inom 10 minuter åker Magnus med Adrian till akuten och vi börjar om…
Smärtan har klingat av. Adrian är hemma och bygger lego och nynnar på Star Wars låten, som om inget hänt. Vi väntar på läkarsamtal och funderar på vad som tillstött. Och jag undrar vem som lurade vem i gårkväll? När drömmarna tog över för ett litet tag och jag låtsades att livet var som förr…
Det är där sorgen sitter, i att inte kunna påverka. Att inte kunna göra något åt situationen. Hur skulle jag kunna sätta mig på en strand i Indien, med den här ovissheten? Hur gärna jag än vill att mina barn ska få se den delen av världen. Men än starkare är sorgen över att se smärtan skära i en liten barnkropp. Paniken, ovissheten. Varför? Hur länge? Kommer det hända igen?
Jag måste vara helt knäpp som funderar på uteblivna resor mitt i detta. Men faktum är att jag bara försöker leva vårt liv, trots allt. Då får man räkna med vurpor, bakslag och lite sorg.
Allt går inte, det förstår jag också, men slutar jag försöka, vad är poängen då? Jag är skyldig mig själv och min familj att försöka, prova och vara kreativ och fortsätta leva.
Leva, leva, leva. För ingen vet något om morgondagen.
Men i morse, då hanterade jag inte smärtan. Inte alls. Jag kröp ihop i soffan, somnade slutligen ifrån oron, ovissheten och drömmarna… och vaknade till väntan på att läkaren ska ta sig tiden att ringa en trött familj.
Foto: Daniel Homar Löfstedt
RSS Feed