Jag tror ingen missat förra veckans stora, internationella blodgivningskampanj #missingtype
Adrian och jag fick frågan om att medverka för att på ett konkret sätt visa vem som kan vara mottagare av det blod du väljer att donera. Det känns så bra att Adrian kan vara med och inspirera och engagera till att ännu fler väljer att bli blodgivare. Jag vill tacka varje ny blodgivare och alla som hört av sig efter reportaget i Aftonbladet om Adrian.
Adrian och jag fick frågan om att medverka för att på ett konkret sätt visa vem som kan vara mottagare av det blod du väljer att donera. Det känns så bra att Adrian kan vara med och inspirera och engagera till att ännu fler väljer att bli blodgivare. Jag vill tacka varje ny blodgivare och alla som hört av sig efter reportaget i Aftonbladet om Adrian.
Kampanjen #missingtype pågick samtidigt i 22 länder och du kanske märkte att förra veckan saknades bokstäverna A,B och O om du kikade in på Aftonbladet. Det var för att uppmärksamma kampanjen och lyfta fram blodgrupperna.
Det känns bra att kunna bidra genom att berätta vår historia. Många undrar säkert varför jag pratar så mycket om vår situation och om Adrians sjukdom både i sammanhang som detta, men även i och med boken.
För mig handlar det om att dela med sig av det svåra, för igenkänning betyder väldigt mycket. I början, när vi förstod att Adrian var så pass allvarligt sjuk letade jag överallt efter böcker, bloggar och tidningar om familjer med sjuka barn. Jag vill veta hur de lever, hur fixar det allt det nya och allt det svåra? Hur orkar man? Hur gör man?
Jag hittade många böcker om sjuka barn, men jag kunde sakna att läsa om det hoppfulla. Jag ville ha inspiration och styrka i att det går ändå, men hur gör man? Det finns inget recept, men betydelsen av att få ta del av andras historier och hur de lever är värdefullt både för mig och för andra familjer, det märker jag på mängden av mail jag får av bokens läsare.
En annan orsak till att jag gärna pratar öppet om blodgivning och Adrians sällsynta sjukdom är att jag på ett så konkret sätt ser var tredje vecka, år ut och år in, hur blod ger liv.
Det är många som inte riktigt vet hur man går tillväga som blodgivare ellr hur mycket blod det faktiskt behövs. Blod är också en färskvara och kan inte lagras länge, så nytt blod måste hela tiden fyllas på.
Om du är frisk, men tvekar på att bli blodgivare, så är det kanske bra att tänka efter att om du själv är beredd och vill ta emot blod i en nödsituation för att överleva, då kanske du också behöver vara beredd på att ge blod.
Idag när så många människor dessutom reser till exotiska länder så ställer det till hinder för att ge blod och därför behövs så många fler givare idag.
Jag gick till blodcentralen vid Odenplan i förra veckan för att ge blod, men upptäckte att det var både för nära inpå sedan vi var på resa till Thailand, samt att jag hade fått akupunktur för en tid sedan, så hur gärna jag än ville, så gick det inte, utan jag får vänta ett tag till för att återuppta min regelbundna blodgivning.
Så med vetskapen om hur viktigt det är att det finns rätt mängd blod i lager, att det är färskvara och att det räddar liv och ger Adrian ett ganska vanligt liv trots en svår sjukdom, så väljer jag att prata så öppet och så mycket om vår situation och sjukdom.
Utan blodgivare skulle inte Adrian klara sig och det är svårt att förmedla den ödmjukheten och tacksamheten vi känner för varje enskild blodgivare, så därför försöker jag på så många sätt som jag och vi bara kan att ge tillbaka och bidra. Genom att skriva bok, genom att ge blod, genom att berätta och genom att vara tacksamma att livet blev bra ändå, trots att det inte blev som vi tänkt oss.
För mer info om #missingtype, läs här
För att se intervjun på Aftonbladet eller läsa reportaget om Adrian, klicka här
Foto: Lånat från Aftonbladet 16.8 2016, fotograf Robin Lorentz-Allard
Det känns bra att kunna bidra genom att berätta vår historia. Många undrar säkert varför jag pratar så mycket om vår situation och om Adrians sjukdom både i sammanhang som detta, men även i och med boken.
För mig handlar det om att dela med sig av det svåra, för igenkänning betyder väldigt mycket. I början, när vi förstod att Adrian var så pass allvarligt sjuk letade jag överallt efter böcker, bloggar och tidningar om familjer med sjuka barn. Jag vill veta hur de lever, hur fixar det allt det nya och allt det svåra? Hur orkar man? Hur gör man?
Jag hittade många böcker om sjuka barn, men jag kunde sakna att läsa om det hoppfulla. Jag ville ha inspiration och styrka i att det går ändå, men hur gör man? Det finns inget recept, men betydelsen av att få ta del av andras historier och hur de lever är värdefullt både för mig och för andra familjer, det märker jag på mängden av mail jag får av bokens läsare.
En annan orsak till att jag gärna pratar öppet om blodgivning och Adrians sällsynta sjukdom är att jag på ett så konkret sätt ser var tredje vecka, år ut och år in, hur blod ger liv.
Det är många som inte riktigt vet hur man går tillväga som blodgivare ellr hur mycket blod det faktiskt behövs. Blod är också en färskvara och kan inte lagras länge, så nytt blod måste hela tiden fyllas på.
Om du är frisk, men tvekar på att bli blodgivare, så är det kanske bra att tänka efter att om du själv är beredd och vill ta emot blod i en nödsituation för att överleva, då kanske du också behöver vara beredd på att ge blod.
Idag när så många människor dessutom reser till exotiska länder så ställer det till hinder för att ge blod och därför behövs så många fler givare idag.
Jag gick till blodcentralen vid Odenplan i förra veckan för att ge blod, men upptäckte att det var både för nära inpå sedan vi var på resa till Thailand, samt att jag hade fått akupunktur för en tid sedan, så hur gärna jag än ville, så gick det inte, utan jag får vänta ett tag till för att återuppta min regelbundna blodgivning.
Så med vetskapen om hur viktigt det är att det finns rätt mängd blod i lager, att det är färskvara och att det räddar liv och ger Adrian ett ganska vanligt liv trots en svår sjukdom, så väljer jag att prata så öppet och så mycket om vår situation och sjukdom.
Utan blodgivare skulle inte Adrian klara sig och det är svårt att förmedla den ödmjukheten och tacksamheten vi känner för varje enskild blodgivare, så därför försöker jag på så många sätt som jag och vi bara kan att ge tillbaka och bidra. Genom att skriva bok, genom att ge blod, genom att berätta och genom att vara tacksamma att livet blev bra ändå, trots att det inte blev som vi tänkt oss.
För mer info om #missingtype, läs här
För att se intervjun på Aftonbladet eller läsa reportaget om Adrian, klicka här
Foto: Lånat från Aftonbladet 16.8 2016, fotograf Robin Lorentz-Allard
Storebror Maximilian bidrar till att sprida #missingtype
RSS Feed