Precis hemkommen från en dag på sjukhus med blodtransfusion för Adrian. För hur mångte gången vet jag inte, vi har tappat räkningen. Det går inte att förneka att det är tunga dagar, men varje gång jag lämnar sjukhuset så känner jag tacksamhet. Tacksam för varje frivillig blodgivare, som skänker liv, men också tacksam för att behandlingen fungerar. Jag kan inte annat än le då Adrian springer i sjukhuskorridoren i full fart, stannar och väntar in mig och säger:
- Mamma, jag springer så fort idag för jag har blod i benen idag...
- Mamma, jag springer så fort idag för jag har blod i benen idag...