Vissa saker tar vi så förgivet, både i stort och smått. Det blir en ny dag även imorgon, det kommer rent vatten ur kranen och wifi ska fungera. Vi tar det som självklart att vi äter frukost imorgon, precis som vanligt, att det blir stressigt imorgon med skjutsningen till barnens aktiviteter och vi tar förgivet att barnen ska förstå det självklara…det vill säga det självklara för oss vuxna.
Igår satt jag och förhörde Maximilians läxa och vi pratade om veckans ord som handlade om människokroppen. Vi pratade om puls, lungor och så kom vi till ordet blod. Ett ord som av förklarliga skäl förekommer på ett eller annat sätt i vår familjs dagliga vokabulär. Vi pratar om transfusioner och hemoglobinvärden som andra pratar om vädret. När jag frågade Maximilian hur han skulle förklara blod blev det tyst för en stund.
Innan han hinner svara slår mig tanken att det var ett bra tag sedan vi pratat om Adrians sjukdom med honom. Det dåliga samvetet stormar in och jag inser att jag inte riktigt har koll på hur Maximilian faktiskt tänker kring Adrians sjukdom just nu.
Maximilian avbryter mina tankar:
- ”Ja, mamma, alltså blodet det är ju det som finns i kroppen. Kan man dö om man blöder jättemycket? Om man skär upp hela magen eller kinden”?
Visuella bilder har alltid varit Maximilians starka sida. Och jag svarar att visst kan man dö om man förlorar för mycket blod. Det är därför det är så viktigt att komma till sjukhuset om man har ett stort sår som inte slutar blöda. Jag fortsätter fråga honom om han vet varför Adrian måste få blod.
Maximilian svarar inte, utan Adrian flikar in: - För att jag ska bli pigg!
Maximilian frågar då: - Men mamma varför måste Adrian få blod? Kissar han ut det eller varför tar det slut?
- Nej, det tar inte helt slut, men det fungerar inte. Adrian behöver tanka blod precis som bilen behöver tanka bensin för att orka. Och hans kropp kan inte riktigt bilda blod själv, som din kropp kan. Kroppen är som en fabrik…”
Maximilian avbryter mig igen och säger: -Aha, man kan säga att Adrians fabrik är sönder!
- Ja, precis och den går inte att laga, så därför är det ju en himla tur att vi kan fylla på blod utifrån, eller hur? fortsätter jag. – Förresten Maximilian, vet du varifrån blodet, som Adrian får, kommer?
- Näe…
- Det kommer från andra snälla vuxna människor som tar sin tid och går till sjukhuset och sträcker fram sin arm och låter sköterskorna sticka i armen. Sedan droppar det blod i en påse. Blodet måste sedan ”tvättas” och därefter kan man ge det till en annan människa som är sjuk och på så vis hjälpa dem att må bättre. Utan alla dessa människor som går till sjukhuset och lämnar blod finns det inget blod att ge till sjuka barn och vuxna. Ingen fabrik i världen kan tillverka blod, förutom människokroppen hos friska personer.
Maximilian tittar på mig allvarligt och säger: - Men, mamma, får inte barn ge blod? Varför inte?
- Älskade Maximilian, min kloka lilla varelse. Nej, alla barn behöver sitt eget blod, men när du är vuxen då kan du också rädda liv på andra människor genom att ge blod. Och då är man en Superhero på riktigt!
Ett litet utdrag ur en helt vanlig diskussion kring vårt matbord, en helt vanlig november-måndag,
som sekunden senare bryts av…
- Men hallå, sitt kvar vid bordet, vi har inte ätit klart, ät med besticken…sätt dig…ingen går från bordet…hallå….varför lyssnar ingen på mamma????!!!
Igår satt jag och förhörde Maximilians läxa och vi pratade om veckans ord som handlade om människokroppen. Vi pratade om puls, lungor och så kom vi till ordet blod. Ett ord som av förklarliga skäl förekommer på ett eller annat sätt i vår familjs dagliga vokabulär. Vi pratar om transfusioner och hemoglobinvärden som andra pratar om vädret. När jag frågade Maximilian hur han skulle förklara blod blev det tyst för en stund.
Innan han hinner svara slår mig tanken att det var ett bra tag sedan vi pratat om Adrians sjukdom med honom. Det dåliga samvetet stormar in och jag inser att jag inte riktigt har koll på hur Maximilian faktiskt tänker kring Adrians sjukdom just nu.
Maximilian avbryter mina tankar:
- ”Ja, mamma, alltså blodet det är ju det som finns i kroppen. Kan man dö om man blöder jättemycket? Om man skär upp hela magen eller kinden”?
Visuella bilder har alltid varit Maximilians starka sida. Och jag svarar att visst kan man dö om man förlorar för mycket blod. Det är därför det är så viktigt att komma till sjukhuset om man har ett stort sår som inte slutar blöda. Jag fortsätter fråga honom om han vet varför Adrian måste få blod.
Maximilian svarar inte, utan Adrian flikar in: - För att jag ska bli pigg!
Maximilian frågar då: - Men mamma varför måste Adrian få blod? Kissar han ut det eller varför tar det slut?
- Nej, det tar inte helt slut, men det fungerar inte. Adrian behöver tanka blod precis som bilen behöver tanka bensin för att orka. Och hans kropp kan inte riktigt bilda blod själv, som din kropp kan. Kroppen är som en fabrik…”
Maximilian avbryter mig igen och säger: -Aha, man kan säga att Adrians fabrik är sönder!
- Ja, precis och den går inte att laga, så därför är det ju en himla tur att vi kan fylla på blod utifrån, eller hur? fortsätter jag. – Förresten Maximilian, vet du varifrån blodet, som Adrian får, kommer?
- Näe…
- Det kommer från andra snälla vuxna människor som tar sin tid och går till sjukhuset och sträcker fram sin arm och låter sköterskorna sticka i armen. Sedan droppar det blod i en påse. Blodet måste sedan ”tvättas” och därefter kan man ge det till en annan människa som är sjuk och på så vis hjälpa dem att må bättre. Utan alla dessa människor som går till sjukhuset och lämnar blod finns det inget blod att ge till sjuka barn och vuxna. Ingen fabrik i världen kan tillverka blod, förutom människokroppen hos friska personer.
Maximilian tittar på mig allvarligt och säger: - Men, mamma, får inte barn ge blod? Varför inte?
- Älskade Maximilian, min kloka lilla varelse. Nej, alla barn behöver sitt eget blod, men när du är vuxen då kan du också rädda liv på andra människor genom att ge blod. Och då är man en Superhero på riktigt!
Ett litet utdrag ur en helt vanlig diskussion kring vårt matbord, en helt vanlig november-måndag,
som sekunden senare bryts av…
- Men hallå, sitt kvar vid bordet, vi har inte ätit klart, ät med besticken…sätt dig…ingen går från bordet…hallå….varför lyssnar ingen på mamma????!!!
RSS Feed