Kliar det i fingrarna? Har du en massa berättelser som du vill få ner på papper? Eller kanske finns det ett antal påbörjade manus i skrivbordslådan, men det händer inget med dem? Vill du avsätta tid bara för att skriva och må bra en vecka i höst på Mallorca? Då ska du läsa vidare här.

Sofia Sivertsdotter har satt ihop en skriv och yoga vecka här på Mallorca. Den 30 september till 5 oktober 2018 är en vecka för dig som vill komma igång eller vidare med ditt skrivande, samtidigt som du tar hand om din kropp och själ på en vacker plats med härligt klimat; Palma.


I fokus står kreativitet, inspiration och reflektion och du får under kursen tid för att fördjupa dig både i ditt skrivande och din yoga. Som deltagare får du ta del av en mängd kreativa skrivövningar och får hjälp med att utveckla din skrivrutin och skrivprocess.
Du får också kunskap om skrivandets hantverk och skrivövningar för din personliga utveckling. Kursledare för veckan är författaren Sofia Sivertsdotter, en fantastisk person som jag känt i många år. Sofia har arbetat som coach i nära femton år och har hjälpt entreprenörer, ledare, artister och författare (och även mig!) att hitta starka syften och tydliga professionella och personliga vägar i livet.

Hon är författare till fyra böcker och släpper under 2018 en novellsamling och en reflektionsbok. Hon är verksam som lärare i kreativt skrivande, har en kandidatexamen i svenska och har läst en ettårig författarutbildning på folkhögskola.

Sofia kommer att hålla skrivpassen i Louise Sarrions mysiga lokal, Grounded Living i Santa Catalina i Palma. I närheten av denna mysiga lokal ligger Earth Yoga, där jag kommer att hålla kursens yoga klasser. Varje dag börjar med ett yoga pass tillsammans och jag ser så framemot att guida den här gruppen och sätta tonen för varje dags skrivande och kreativitet. Runt om Earth Yoga och Grounded Living finns många mysiga caféer, butiker och små restauranger att upptäcka.

​Jag är övertygad om att skrivandet kommer att lyfta för varje deltagare under veckan. Jag vet att kreativiteten kommer lossna och framförallt kommer det att finnas tid att faktiskt skriva... och yoga och upptäcka min vackra hemstad. Jag är redan så glad över möjligheten att få visa Palmas många smultronställen som man vanligtvis kanske inte finner på en weekend resa hit.

Så, gör dig redo för en spännande skriv- och yoga vecka på Mallorca. Välkommen.

​Vill du veta mer har Sofia satt ihop all information om veckan här

Från starten av bokskrivandet har min önskan och förhoppning varit att boken en dag ska finnas där den gör som störst skillnad för familjer med sjuka barn. Jag har hoppats den ska finnas på sjukhus, patienthotell och barnläkarmottagningar.

Och nu har det äntligen hänt! I veckan mottog Ronald McDonald huset i Uppsala ett stort antal böcker. Lotta Sterning, verksamhetsansvarig, berättar att de nu numrerat böckerna och har en för varje rum, som lånebok för familjer som bor hos dem. Men de har även ett antal böcker som de kan skänka till familjer med långtidssjuka barn. 

Jag är så stolt och tacksam att boken nu finns på en plats där den behövs och kan göra skillnad och stötta. Att böckerna kunde doneras till Ronald McDonald huset i Uppsala är möjligt tack vare sponsorerna och systrarna Frida Markman och Johanna Simmons.
Såhär säger Frida i ett mail till mig:

”När nattpersonalen gått och oron och det mekaniska tickande från droppet var det enda ljud som hördes. När jag visste att alla de jag så gärna fick ringa sov. Då hade jag behövt DIN BOK. Bara tanken att den finns i rummet hos föräldrar som behöver den värmer så mycket. Jenny (som också medverkar i boken) har hjälpt mig och min syster att förstå varandra ännu bättre i allt kaos. Därför känns det fint för oss att bidra”.

Fridas son Kalle (på bilden här nedan) behandlas för ALL, standard, pre-B. ALL står för Akut lymfatisk leukemi.

Tack Frida och tack Johanna för er generositet och vilja att stötta och hjälpa andra familjer som lever med
​svårt sjuka barn. Jag är så rörd över att ni ville vara med och göra det möjligt. Tack.

Bild: Fridas son Kalle. Bilden är lånad av Frida Markman.

I Sverige finns fem Ronald McDonald hus i anslutning till sjukhus. Ibland behöver barn som är sjuka vård som bara finns på specialistsjukhus och de sjukhusen ligger ofta långt från hemmet. Men det är svårt att bli riktigt bra utan sin familj, långt hemifrån i främmande sjukhusmiljö med apparater överallt och folk i vita rockar. Därför finns Ronald McDonald Hus. Det är ett Hus som ska vara så nära ett riktigt hem som möjligt. Här kan hela familjen bo och leva tillsammans under ofta långa behandlingstider, nära till sjukhuset och ändå nära familjen. Ronald McDonald Hus ger familjerna trygghet i en osäker och kaotisk tillvaro och underlättar för dem att leva ett relativt normalt liv.
Källa: www.ronaldmcdonaldhus.se
​
På Ronald McDonald Hus i Uppsala finns det 19 familjerum, där familjer med sjuka barn kan bo. Huset ligger nära Akademiska Sjukhuset och Skandionkliniken som öppnat 2015 och är en viktig del i cancerbehandlingen som bedrivs i Uppsala. 

….misslyckas.

Är det rädslan över att misslyckas som sätter upp spärrar och väcker små hjärnspöken? Varifrån kommer rädsla och varifrån kommer modet att ändå våga genomföra saker?

Jag tror de flesta som känner mig skulle beskriva mig som en modig person, en som vågar prova på nya saker och inte drar sig för att göra tvära kast i livet. Men, skenet bedrar, jag är livrädd…ibland.

Men jag gör ändå saker som jag är rädd för: Förra veckan var jag i Biarritz på en veckas surf-läger. Jag som inte ens tycker om att få vatten i öronen då jag duschar. Jag anmälde mig till kursen utan minsta tvekan. Jag har rest runt i jobbet, ensam i Beirut, Oman, Qatar och andra platser där jag inte känt mig helt trygg. I Beirut fick jag be taxichauffören med jämna mellanrum stanna så jag kunde gå ut och kräkas. Jag var gravid i 12 veckan och var där själv. Jag var inte så värst kaxig på den resan. 

Jag åkte som utbyteselev, ensam till Australien då jag var 16 år och hade då aldrig rest annat än till Sverige och Kanarieöarna. För några år sedan sålde vi vårt drömhus och det mesta som fanns i huset och flyttade till ett nytt land, utan att kunna språket och satte barnen i ny skola och Adrian på nytt sjukhus.

För många år sedan ville jag jobba för ett av världens bästa spaföretag. Utan att tveka skrev jag till ägaren direkt och sa att jag inte vill jobba för någon annan än för dem. Några månader senare satt jag i ett vingligt sjöflygplan på väg att landa på en avlägsen atoll på Maldiverna. Jag mådde illa, jag var livrädd igen och undrade varför jag hela tiden utsätter mig för jobbiga utmaningar?

Jag har varit osäker och orolig när jag gjort vissa saker, mått illa och fått andnöd, ändå har jag gjort det. Från ensamma resor har jag i tårar ringt barndomsvännen och frågat; varför jag gör detta? – ”Maria, jag vet inte, men du klarar det”, har jag fått till svar.

Jag undrar själv varför jag vågar vara så modig i vissa situationer och då kasta mig handlöst in i nya livsavgörande projekt. Men så stöter jag på andra situationer, där ett eventuellt misslyckande egentligen inte får några större konsekvenser och plötsligt knackar prestationskraven på axeln och jag vågar inte…visst är det märkligt?

Just nu är jag lite rädd igen för jag får in ett nytt projekt i mitt liv. En utomstående skulle säkert undra hur jag ens kan fundera och tveka inför dessa saker med tanke på vad jag gjort tidigare. Jag undrar varifrån alla hjärnspöken och rädslor kommer ifrån? Varför är vi så rädda att göra fel och misslyckas? När man vid ett misslyckande istället bara kunde resa sig upp och försiktigt borsta bort dammet. Skratta lite och tänka; Gör om, gör rätt nästa gång. 

Just nu sitter jag mitt uppe i ett arbete där jag skriver om det som jag kan, utan och innan, dvs mitt eget liv med ett kroniskt sjukt barn och ändå tvekar jag. Kommer någon vilja läsa detta? Kommer det att hjälpa någon? Kommer jag att kunna göra en skillnad för någon annan?

Jag får väl, trots allt ge mig en klapp på axeln. Jag gör ju det, trots att jag är rädd att misslyckas. Jag får säga som Adrians läkare sa vid ett tillfälle, då jag frågade honom hur han orkade? 
Drivkraften att göra skillnad är större än att låta hopplösheten ta över…

Så för mig gäller just nu:

Drivkraften att göra skillnad är större än att låta rädslan ta över…