eller inte? Ja, vi besteg absolut inte Galatzo eller gjorde någon spektakulär vandring i helgen, men det betyder inte att det inte var magiskt. Ena stunden sken solen, nästa stund regnade det. Ena stunden gick nio glada personer uppåt i rask takt, i nästa stund kändes det som man föste fram en flock får, fast med desto fler förmaningar; Akta kanten, nej spring inte, akta stenarna är hala, stannaaaaa....
Men vi kom upp, hela vägen till vackra Castel D'Alaró. Jag bar Adrian säkert 2/3 av vägen upp så det var mitt träningspass i helgen, men neråt skuttade han hela vägen själv. Kände någon form av blandade känslor av både lycka och sorg där uppe. Lycka över att vi gick upp, hela familjen och att vi tog upp Adrian och sorg över det faktum att jag inte kan ta en sådan vandring för given. 
Här är ett urval av bilder från lördagen:

Jag får ofta frågan hur en dag på sjukhus ser ut för oss. Hur lång tid tar det? Egentligen tar själva blodtransfusionen bara ca två timmar, men man får räkna med en hel dag som går åt till provtagningar, läkarkontroller, väntan på blod och ännu mer väntan. Den mesta tiden är faktiskt väntan i sjukhussängen. 
Ibland är dessa dagar faktiskt ganska bra, det blir en ”paus” från vanliga vardagen, vi äter frukost på sjukhuset efter att nålen är satt i port-a-caten, vi kollar filmer och ritar och väntar…men vissa dagar är betydligt tyngre; Det händer att vi väntat fyra timmar på blodet, förgäves, för det visar sig att just Adrians typ av blod är slut. Eller vi ligger bredvid mycket ledsna och förtvivlade barn eller riktigt sjuka barn som inte orkar gå ur sängen själva. Vi möter barn med trötta blickar, barn som inte orkar le och framförallt föräldrar som går med ihopsjunken hållning, glansiga ögon och en uppgiven blick. Det tär att vara i den här miljön, samtidigt som man påminns om att så här ser livet ut; Livet kan när som helst vändas upp och ner.
Det ger också en enorm kraft och vilja att göra något för alla dessa barn som inte kan vara med sina kompisar eller kan vara på skolan och som kanske måste komma till sjukhuset regelbundet för resten av sin barndom.

Det är många timmar jag legat i sjukhussängen bredvid Adrian och funderat över vad jag skulle kunna bidra med, men känt att vad har jag att komma med? Jag kan inte mäta mig med sjukhusclownerna och visst, jag ger pengar till barncancerfonden…med vad mer kan jag göra, konkret? Allt känns så fjuttigt…

Så kom jag på en idé! Ingen idé som kommer revolutionera vardagen för barnen på sjukhuset och inget som kommer få dem friska, men kanske, kanske kan jag i alla fall locka fram ett litet leende eller i alla fall en överraskad min nästa gång de öppnar det gråa, stökiga leksaksskåpet på sjukhusavdelningen? För nästa gång är det fyllt med nya, fräscha, roliga spel, leksaker, byggsaker….! Kanske kan plötsligt en dag i sjukhussängen kännas lite kortare? 

Igår var det äntligen dags att leverera alla leksakerna som jag köpt in till Hospital del Dia på Son Espases sjukhuset. Efter ett antal vändor till leksaksaffärer och IKEA så hade jag till slut fyllt kassarna och bilen…
Jag vet att det är en droppe i havet, men om alla bidrar med en liten droppe, så blir det skillnad till slut. Vad jag bara vill säga är att inget är ”fjuttigt” då man väljer att göra något för andra. Ingen kan göra allt, men alla kan bidra med något.

Igår fick vi se en riktig genuin glädje då vi överlämnade påsarna med leksakerna till personalen på sjukhuset, det var fantastiskt. Jag kände mig så otroligt glad för att jag genomförde det!

Till alla er som var med på min yoga klass, där vi samlade in pengar för just detta ändamål; Ni lyckades med att ”light lights”, inte bara där och då på yogamattan, utan nu är er energi och er generositet transformerad till ett glädjeämne på sjukhuset!

När ni vaknar på måndagmorgon, kan ni tänka på att något barn kommer då att öppna det gråa, trista leksaksskåpet, och där bakom öppnar sig en helt annan värld än vad han eller hon förväntade sig… 
Tack för att ni ville vara med mig och lysa upp barnens sjukhusvardag!

Vissa saker tar vi så förgivet, både i stort och smått. Det blir en ny dag även imorgon, det kommer rent vatten ur kranen och wifi ska fungera. Vi tar det som självklart att vi äter frukost imorgon, precis som vanligt, att det blir stressigt imorgon med skjutsningen till barnens aktiviteter och vi tar förgivet att barnen ska förstå det självklara…det vill säga det självklara för oss vuxna.

Igår satt jag och förhörde Maximilians läxa och vi pratade om veckans ord som handlade om människokroppen. Vi pratade om puls, lungor och så kom vi till ordet blod. Ett ord som av förklarliga skäl förekommer på ett eller annat sätt i vår familjs dagliga vokabulär. Vi pratar om transfusioner och hemoglobinvärden som andra pratar om vädret. När jag frågade Maximilian hur han skulle förklara blod blev det tyst för en stund.
Innan han hinner svara slår mig tanken att det var ett bra tag sedan vi pratat om Adrians sjukdom med honom. Det dåliga samvetet stormar in och jag inser att jag inte riktigt har koll på hur Maximilian faktiskt tänker kring Adrians sjukdom just nu. 
Maximilian avbryter mina tankar:
- ”Ja, mamma, alltså blodet det är ju det som finns i kroppen. Kan man dö om man blöder jättemycket? Om man skär upp hela magen eller kinden”? 
Visuella bilder har alltid varit Maximilians starka sida. Och jag svarar att visst kan man dö om man förlorar för mycket blod. Det är därför det är så viktigt att komma till sjukhuset om man har ett stort sår som inte slutar blöda. Jag fortsätter fråga honom om han vet varför Adrian måste få blod.

Maximilian svarar inte, utan Adrian flikar in: - För att jag ska bli pigg!

Maximilian frågar då: - Men mamma varför måste Adrian få blod? Kissar han ut det eller varför tar det slut? 
-  Nej, det tar inte helt slut, men det fungerar inte. Adrian behöver tanka blod precis som bilen behöver tanka bensin för att orka. Och hans kropp kan inte riktigt bilda blod själv, som din kropp kan. Kroppen är som en fabrik…”
Maximilian avbryter mig igen och säger: -Aha, man kan säga att Adrians fabrik är sönder!
- Ja, precis och den går inte att laga, så därför är det ju en himla tur att vi kan fylla på blod utifrån, eller hur? fortsätter jag. – Förresten Maximilian, vet du varifrån blodet, som Adrian får, kommer?
- Näe…
- Det kommer från andra snälla vuxna människor som tar sin tid och går till sjukhuset och sträcker fram sin arm och låter sköterskorna sticka i armen. Sedan droppar det blod i en påse. Blodet måste sedan ”tvättas” och därefter kan man ge det till en annan människa som är sjuk och på så vis hjälpa dem att må bättre. Utan alla dessa människor som går till sjukhuset och lämnar blod finns det inget blod att ge till sjuka barn och vuxna. Ingen fabrik i världen kan tillverka blod, förutom människokroppen hos friska personer.
Maximilian tittar på mig allvarligt och säger: - Men, mamma, får inte barn ge blod? Varför inte?
- Älskade Maximilian, min kloka lilla varelse. Nej, alla barn behöver sitt eget blod, men när du är vuxen då kan du också rädda liv på andra människor genom att ge blod. Och då är man en Superhero på riktigt!

Ett litet utdrag ur en helt vanlig diskussion kring vårt matbord, en helt vanlig november-måndag, 
som sekunden senare bryts av…

- Men hallå, sitt kvar vid bordet, vi har inte ätit klart, ät med besticken…sätt dig…ingen går från bordet…hallå….varför lyssnar ingen på mamma????!!!

…känns det som, nu när söndagen närmar sig sitt slut. Det kanske är nymånen, solförmörkelsen eller bara något annat som pushat på, men de sista veckorna har varit väldigt intensiva, där jag onekligen fått praktisera; ” ta en sak i taget” för att inte blir överväldigad, men det har varit otroligt roliga dagar som berört mig in i hjärtat.

En av de finaste stunderna i veckan var onekligen min Yoga klass på Earth Yoga här i Palma. Jag har länge gått och funderat på hur jag skulle kunna göra något för barnen som går regelbundet på behandlingar på Son Espases sjukhuset här i Palma. Hur skulle jag kunna bidra till att göra deras sjukhusdagar lite ljusare? Den medicinska biten är väldigt bra här, men de delarna som ”mjukar” upp en vardag på sjukhus är en aning begränsade och skåpet med leksaker är väldigt tomt…

Men så en dag, mitt under en yoga klass, så kom idén; Jag kan ju erbjuda en Karma yoga klass, dvs en donationsklass, där alla intäkter kan gå till att inhandla nya spel, böcker och leksaker till dagvårdsavdelningen på sjukhuset. Jag är så tacksam att Sandra som driver Earth Yoga så generöst gav bort sin torsdagsklass till mig, lät mig hålla den och göra den här insamlingen. Jag är fortfarande överväldigad över hur många som kom och den generositet och energi som alla delade med sig av.  På 90 minuters klassen samlade vi ihop över 430 euro, och jag tror vi var runt 35 personer som yogade för alla barn som kämpar med olika sjukdomar. Vi yogade även för att ära vårt eget ”inre barn”, vårt lilla jag som bor inom oss och som vi, ofta som vuxna, inte tar hand om…
Ordet yoga betyder ju just förening, och det känns fantastiskt att genom yogan kunna förena så många människor till att göra en god sak, inte bara för sig själv utan för att även glädja andra. Det som värmer mig extra och som jag är så glad för att det var flera som aldrig yogat förut som kom till klassen och jag hoppas att ett frö såddes hos dem till att yoga mera.

Tusen tack Earth Yoga och Sandra för möjligheten jag fick. Har du vägarna förbi Palma så missa inte att yoga på denna fantastiskt fina studio på Carrer Despuig 34.
Personligen är det många timmars läkning på yogamattan som skett just här för mig… så för mig har den här studion en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

I fredags var det Halloween fest här på Svenska Skolan i Palma. En otrolig kväll och årets läskigaste fest, som ordnats av verkliga eldsjälar (föräldrar). Jag hörde att det var runt 300 utklädda små och stora monster som intog skolgården. Det var som att komma in i en Harry Potter saga med den magiska skolbyggnanden Villa Chembi som kuliss. Egentligen är jag lite obekväm inför maskerader, men när man väl är på plats och ser allas kreativitet och hör alla skratt som frigörs då man ser på galenskapen, så är det otroligt roligt.

För en stund, i vimlet och i mörkret, sköljde en lyckokänsla över mig. Vi hade med oss kära vänner från Sverige. Vi var bland nya vänner som vi fått här. Vi fick ännu en varm kväll trots att vi nu är i November. Att sedan betrakta Maximilian som rusar in på skolgården och leker hela kvällen och få se hur trygg och glad han är på den platsen gör mig nästan tårögd. Och att vi faktiskt kan ha med Adrian på en sådan fest och trots att energin börjar bli låg och transfusion närmar sig och han är en lite blekare variant av Batman, så orkar han hänga med hela kvällen. Mot slutet av kvällen hittar jag honom på dansgolvet dansades med Darth Wader…well, what more can you ask for?

Någonstans i mitt stilla sinne visste jag för ett par veckor sedan att nu växlas allt upp, nu måste jag vara redo att gasa och inte börja fega ur, utan bara köra på… De sista veckorna har det känts som att jag haft en ängel på ena axeln som sagt ja, kör på, det fixar sig. På den andra axeln däremot undrar jag verkligen vem som suttit? Jag tror det är den välkände, eller snarare den ökände polaren som jag kallar ”rädsla”. Är inte särskilt förtjust i den polaren, och jag vet inte riktigt när man ska ha nytta av denne, men jag lät inte denne tala till punkt. Jag körde på, och det blev en bra vecka, med flera viktiga saker som föll på plats. Och kanske är det så att ”rädslan” bara sitter där som ett bollplank, inget mer. Bara någon som får mig att ifrågasätta, fundera ett varv till, men som jag aldrig låter ta över. För då blir det inte många drömmar som uppfylls…

“There is only one thing that makes a dream impossible to achieve: the fear of failure.”
Paulo Coelho, The Alchemist

Be brave! 

För ett tag sedan skrev jag om hur det var när Adrian föddes och den första blodtransfusionen. Idag har han fått mer än 60 transfusioner så livet på sjukhus har fortsatt för oss…

Hösten 2010
På plan 3 på Astrid Lindgrens sjukhus finns en ”vanlig” avdelning för vanliga sjukdomar, för magproblem och andra besvärligheter. Där hade vi legat inne med Adrian, flera gånger. Från en del av rummen ser man upp till våningen ovanför.

Jag brukade ibland sitta och blicka ut genom fönstret mot fönsterrutorna ovanför ”vår avdelning”. Där såg jag en gigantisk lampa i taket, full av färgglada fåglar. Egentligen en väldigt ful lampa som jag brukade betrakta och samtidigt tänka att vi har tur som i alla fall inte är där uppe. ”Vi ska vara tacksamma att vi inte behöver vara på plan 4, för där vid den anskrämliga fågellampan där ligger barnonkologen och de barnen är ju sjuka på riktigt”. Mitt i allt det absurda försökte jag hålla humöret upp, hålla hoppet vid liv och vara tacksam. Jag försökte lyssna på vad folk omkring mig sade; Det kunde ju vara så mycket värre. Vilket var sant, vi behövde ju inte vara där uppe på plan 4.

Det första benmärgsprovet togs och det visade inte mycket. Inga tecken på leukemi i alla fall, men det gav egentligen inte så mycket lättnad. Det kändes som läkarna inte vill berätta allt, så vid ett tillfälle då vi var iväg med Adrian till ännu en undersökning, får vi en pärm i handen som vi ska ge till nästa läkare. Jag sätter mig i korridoren och fotar snabbt av alla papper och dokument. Jag ser remisser för undersökningar och termer jag aldrig hört förut. Som en liten hobbydetektiv ryser jag nästan av mitt smarta tilltag. Här skulle det googlas.

Transfusionerna fortsatte och varvades med alltifrån radioaktiva undersökningar till lungtester. Till slut ringer de från sjukhuset, återigen en fredag, men den här gången är det från onkologen de ringer. Jag går längs Lidingös lummiga smågator och förhandlar med Annika, sjuksyster på barnonkologen. Jag diskuterar med henne om det verkligen ska vara nödvändigt att vi kommer dit, till barnonkologen, för jag tycker ju att Adrian mår mycket bättre nu och benmärgsprovet visade ju inget.
- Jo, men nu är det så att han har problem med sitt blod och då tillhör det vårt område, onkologen, säger Annika bestämt. Kan ni komma hit till Q84 på måndag?
Vi hör nu till onkologen, barncanceravdelningen. Det beskedet får jag levererat till mig en fredageftermiddag, där jag går en promenad på lummiga Lidingö.

Vårt första besök på Q84 var märkligt. Någonstans fanns en känsla av att äntligen tar någon oss på allvar och det var nu slut på försöken att övertyga oss om att Adrians symptom skulle växa bort. Parallellt med känslan över att vi äntligen skulle få riktig hjälp, kunde jag inte bortse från känslan av att något var allvarligt fel. Jag satt och svettades och mådde illa, där under fågellampan, utanför Q84 och väntade på vår tur. Jag blickade ner och såg in på avdelningen där vi brukade vara, avdelningen som kändes som en avdelning för småförkylningar och magknip, i alla fall i jämförelse med där vi befann oss nu. Våra problem hade tagit nya höjder, uppgraderats och vi hade ingen aning om vart vi skulle hamna näst.

Idag, flera år senare vet vi vad vi har att förhålla oss till, men ovissheten som vi famlade i under två års tid, med början på Q84 har onekligen satt sina spår. 
Varje höst påminner mig om den där första hösten med Adrian, men framförallt påminner det mig om att leva här och nu. Det är så onödigt att oroa sig för framtiden, för så lite vet vi om den. Just nu är allt bra och det är det enda som betyder något.
All we have is now...

Only 3 things can change our lives.
Dreams, suffering and love”.
Paulo Coelho

Det blir ingen förändring i livet utan lite smärta och uppoffringar, så är det bara. För många år sedan satt jag på en föreläsning, en av mina favoriter; Kjell Enhager pratade om motivation och förändring och gav en liknelse: ”Du går varje dag till postlådan och tittar om du fått Hobbex-katalogen och konstaterar uppgivet -Jaha, inte idag heller. Varpå grannen utbrister; - Men har du beställt den då? – Näe, näe men man kan ju hoppas…”
Hoppas är en bra början så klart, men efter ett tag inser man kanske att hoppas inte räcker… och då blir det jobbigare…
Så för att förändra något i livet måste jag nog vara benägen att hålla med Mr Coelhos recept: En del drömmar, en del lidande och så kärlek.

Drömmar
Jag tror allt börjar med drömmar. Jag undrar varför så många vuxna slutar drömma. Man kanske hoppas om förändringar, men man slutar drömma på riktigt. Barn drömmer stort, i alla fall mina.
”Pappa, jag ska ta racerbilskörkort direkt när jag blir stor, inte vanligt körkort. Vad tror de har för bilar på bilskolan? Lamborgini, Ferrari, Audi???”
”Mamma, jag ska blir trädgårdsmästare, då kan jag klippa buskar och gräs varje dag, och bara gå ute hela dagarna”
”Mamma, när jag blir DJ och ska resa runt hela världen…då….”
Det är liksom aldrig frågan om det kan bli så, utan NÄR det blir så. Jag älskar lyssna till mina barns drömmar och jag säger till dem när de fantiserar; - Va kul! Det låter intressant, du vet väl om att du kan bli vad du vill, det krävs jobb för det, men du kan göra vad du vill i livet!
För jag tror att när man hoppas så händer ingenting, men när man på riktigt vågar drömma och ser en bild framför sig, då börjar det hända saker. Och då blir det jobbigare.

Lidande
För att något ska förändras så behövs det uppoffringar. Ingen kan få allt, även om det säkert ibland kan se ut så när man betraktar sin omgivning. Uppoffringar gör ont, det smärtar att göra sig av med ”bagage” för att få plats för något nytt.
Idag är en sådan dag för mig, jag sliter framför datorn för att nå en dröm jag har. Ja, det är jag som sitter där bakom det slitna hårburret. 

Jag sitter ännu i mina myskläder från morgonen. Jag sitter här och sliter med motivation, inspiration och trötthet. Idag fick jag offra roligare saker och bara sätta mig på rumpan och skriva och jobba, annars når jag inte drömmen. Det händer inte av sig själv och just idag var det ingen svår uppoffring.
Betydligt större uppoffringar som varit kämpiga var när vi bestämde oss för att flytta. Lämna tryggheten hemma, lämna vårt drömhus, lämna läkarna och svenska sjukhusen för att må bättre i ett ljusare klimat. Drömmen övervann rädslan och osäkerheten, men det var ingen enkel tur på Autobahn. Usch, vad ont det gjorde på många fronter och fortfarande kan det svida till i hjärtat när barnen, efter långt sommarlov hos familj och släkt, suckar uppgivet och undrar varför vi inte kan bo i Finland? Men, i de stunderna tänker jag på värmen som sprider sig i hjärtat, då vi efter en jobbig vecka med sjukhus, uteblivna blodtransfusioner, trötta barn och föräldrar ändå kan avsluta veckan på stranden. Inget storartat, men en picnic, salta vågor, sol, skrattande barn och någorlunda harmoniska föräldrar som nu gör det vi i många år drömde om. Inte kanske precis som vi tänkte, men nära nog…

Kärlek
Ett helt kapitel för sig, men lägger man till kärlek och godhet i sina drömmar så kan det inte bli fel. Jag tror det är så enkelt; om man sprider kärlek och snälla tankar så är det även det man får tillbaka. Med kärlek och omtanke kan man förändra mycket, men vissa konkreta saker kanske inte kan förändras helt, men ser man på sakerna med mer kärleksfulla ögon, så kan i alla fall inställningen till dessa förändras…

Så nu ska jag se på mitt tangentbord med mycket kärlek, kanske jag t o m ska ta och putsa skärmen idag…

Ha en fin höst vecka!

Här kommer lite bilder från förra veckan, en väldigt varierad vecka på alla sätt och vis!

Belöningen under vandringen i veckan som var. Magisk utsikt på väg från Esporles till Valldemossa.

Belöning för våra superhjälte, och väntan på blodtransfusion.

Släcker törsten på vandringen med rent källvatten. På bilden är även Nina, vår duktiga vandringsguide från Mallorca Hiking.

Glad halvmaraton-löpare firar efter varmt och tufft lopp igår.

Det var fredagkväll och bästa vännerna kom på besök. De hade med sig presenter och hemlagad efterrätt. Vi skulle äta första middagen med dem sedan Adrian fötts två veckor tidigare. Alla barnen ville hålla Adrian som bara sov och jag kunde lugnt prata med de vuxna. Mobilen ringde och displayen visade ”Dolt nummer”.
- Men vad är det för säljare som ringer en fredagkväll? Oförskämt, tänker jag och ignorerar samtalet. Det ringer på nytt och jag trycker av samtalet. Det ringer en tredje gång och motvilligt och irriterat svarar jag.
- Det här är doktor Karlsson, jag ringer från akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hur mår din son, Adrian?
- Bra, hur så, svarar jag likgiltigt.
- Jag har fått larm om att han har väldigt dåliga blodvärden, och jag måste be er komma in omedelbart för att utreda om han behöver en blodtransfusion.
- Nej, men nu är det nog något som är fel, svarar jag lättsamt.                                         
  Jag vet ju att doktorn vi träffade tidigare samma dag sagt att Adrian såg så pigg och fin ut. Blodprovet som togs visar ju så klart fel.
 - Adrian är så nöjd och har sovit mycket. Något är nog fel på era provresultat. Ska vi göra ny kontroll nästa vecka, föreslår jag rappt. Som vanligt ålar jag mig snabbt in i projektledar- och problemlösarrollen, det här kan jag.
- Nej, du ska nog komma in med honom, nu på en gång. Kan du göra det, frågar doktorn på akuten.
Jag fortsätter sitta med telefonen tryckt mot örat, Adrian i famnen. Jag hör på sorlet från köket, där en cava flaska nog precis öppnades. De stora barnen springer i trappan och tjoar.
- Nej, jag kan inte åka nu, tänker jag. Ska jag ta en taxi? Hur gör man på akuten? Jag har aldrig satt foten på en barnakut.
På något sätt får jag ur mig informationen jag fått av doktorn. Anna, min vän tar över, hon säger att hon kör mig. Väl framme vid akuten kramar jag osäkert om Anna, vi skiljs åt där på Astrid Lindgrens barnsjukhus korttidsparkering och jag går stressat in.

Utan att förstå det själv har jag någon sorts VIP status, för jag slussas genast in, nytt blodprov tas och det låga hemoglobinvärdet bekräftas. Adrian har 62 i hemoglobin, en nyfödd bebis förväntas ha uppemot tre gånger högre. Det är sen fredagkväll, nästan natt när jag slussas upp till avdelning Q83.  In i ett mörkt, svalt och stort rum, med bara en liten vagn med en ny steril plastlåda för Adrian. Blodet är beställt, jag får te och en smörgås. Adrian sover och jag undrar när mardrömmen ska vara över.

Nästa dag ska blodprover tas och det görs i den lilla, lena, oförstörda bebisfoten. Så snabbt man kommer in i en ny värld och lär sig sjukhusrutiner tänker jag; Vänta på ny rond, värma foten med värmekudde så blodet ska rinna till lättare, väga blöjan för att uppskatta hur mycket han äter. Provsvar, hoppet som stiger, nu kanske vi får åka hem. Och så vänja sig med läkarens neutrala min och bakslagen; – Nja, hans blodvärden är fortfarande för låga. Han måste få en till transfusion. Oroa dig inte, det är nog bara en störning efter ”gulsoten”. Oroa dig inte, oroa dig inte… så onödiga ord att säga till en mamma.

Vi blir utskrivna efter några dagar och när jag sitter i taxin på väg hem över Lidingöbron ser jag allt med nya ögon – aldrig har väl Lidingö varit så vackert som nu. Brukar det verkligen vara såhär grönt fortfarande på sensommaren? Jag lovar mig själv att aldrig mer klaga på något. Jag får ju trots allt komma hem. Jag var den mamman som inte behövde stanna kvar på sjukhuset med sitt barn.

Lite visste jag då, om vad framtiden skulle föra med sig…

….misslyckas.

Är det rädslan över att misslyckas som sätter upp spärrar och väcker små hjärnspöken? Varifrån kommer rädsla och varifrån kommer modet att ändå våga genomföra saker?

Jag tror de flesta som känner mig skulle beskriva mig som en modig person, en som vågar prova på nya saker och inte drar sig för att göra tvära kast i livet. Men, skenet bedrar, jag är livrädd…ibland.

Men jag gör ändå saker som jag är rädd för: Förra veckan var jag i Biarritz på en veckas surf-läger. Jag som inte ens tycker om att få vatten i öronen då jag duschar. Jag anmälde mig till kursen utan minsta tvekan. Jag har rest runt i jobbet, ensam i Beirut, Oman, Qatar och andra platser där jag inte känt mig helt trygg. I Beirut fick jag be taxichauffören med jämna mellanrum stanna så jag kunde gå ut och kräkas. Jag var gravid i 12 veckan och var där själv. Jag var inte så värst kaxig på den resan. 

Jag åkte som utbyteselev, ensam till Australien då jag var 16 år och hade då aldrig rest annat än till Sverige och Kanarieöarna. För några år sedan sålde vi vårt drömhus och det mesta som fanns i huset och flyttade till ett nytt land, utan att kunna språket och satte barnen i ny skola och Adrian på nytt sjukhus.

För många år sedan ville jag jobba för ett av världens bästa spaföretag. Utan att tveka skrev jag till ägaren direkt och sa att jag inte vill jobba för någon annan än för dem. Några månader senare satt jag i ett vingligt sjöflygplan på väg att landa på en avlägsen atoll på Maldiverna. Jag mådde illa, jag var livrädd igen och undrade varför jag hela tiden utsätter mig för jobbiga utmaningar?

Jag har varit osäker och orolig när jag gjort vissa saker, mått illa och fått andnöd, ändå har jag gjort det. Från ensamma resor har jag i tårar ringt barndomsvännen och frågat; varför jag gör detta? – ”Maria, jag vet inte, men du klarar det”, har jag fått till svar.

Jag undrar själv varför jag vågar vara så modig i vissa situationer och då kasta mig handlöst in i nya livsavgörande projekt. Men så stöter jag på andra situationer, där ett eventuellt misslyckande egentligen inte får några större konsekvenser och plötsligt knackar prestationskraven på axeln och jag vågar inte…visst är det märkligt?

Just nu är jag lite rädd igen för jag får in ett nytt projekt i mitt liv. En utomstående skulle säkert undra hur jag ens kan fundera och tveka inför dessa saker med tanke på vad jag gjort tidigare. Jag undrar varifrån alla hjärnspöken och rädslor kommer ifrån? Varför är vi så rädda att göra fel och misslyckas? När man vid ett misslyckande istället bara kunde resa sig upp och försiktigt borsta bort dammet. Skratta lite och tänka; Gör om, gör rätt nästa gång. 

Just nu sitter jag mitt uppe i ett arbete där jag skriver om det som jag kan, utan och innan, dvs mitt eget liv med ett kroniskt sjukt barn och ändå tvekar jag. Kommer någon vilja läsa detta? Kommer det att hjälpa någon? Kommer jag att kunna göra en skillnad för någon annan?

Jag får väl, trots allt ge mig en klapp på axeln. Jag gör ju det, trots att jag är rädd att misslyckas. Jag får säga som Adrians läkare sa vid ett tillfälle, då jag frågade honom hur han orkade? 
Drivkraften att göra skillnad är större än att låta hopplösheten ta över…

Så för mig gäller just nu:

Drivkraften att göra skillnad är större än att låta rädslan ta över…