Precis hemkommen från en dag på sjukhus med blodtransfusion för Adrian. För hur mångte gången vet jag inte, vi har tappat räkningen. Det går inte att förneka att det är tunga dagar, men varje gång jag lämnar sjukhuset så känner jag tacksamhet. Tacksam för varje frivillig blodgivare, som skänker liv, men också tacksam för att behandlingen fungerar. Jag kan inte annat än le då Adrian springer i sjukhuskorridoren i full fart, stannar och väntar in mig och säger:
- Mamma, jag springer så fort idag för jag har blod i benen idag...

Idag, för tre år sedan
Vi närmade oss Ropsten med bilen. Vi var på väg hem från ännu ett tröstlöst besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus; Jag, Magnus och Adrian. I bilen på väg hem ringde jag mamma för att avreagera mig och förklara för henne hur fruktansvärt trött jag var på allting och hur orättvist jag tyckte livet var. Jag var så arg på vår situation och på att vi nu skulle få åka hem och avboka vår efterlängtade semester. Vi hade äntligen kommit så långt att vi vågade börja drömma om att åka iväg på en helt vanlig solsemester. Läkarna hade gett oss grönt kort och till och med sagt: - Vi tror det är precis vad ni ska göra och behöver göra!

Men så kom några nya provsvar som kastade omkull all planering och just den här torsdagen hade vi precis fått besked om att vi skulle göra nytt benmärgsprov på Adrian och en ny omgång av stora utredningar som inte kunde vänta. Det var ingen bra eller snäll sjukdom som skulle uteslutas eller bekräftas, så utredningen behövdes göras på en gång.

Med tårar i ögonen öste jag ur min ilska om hur dåligt allt kändes just då. Mamma lyssnade och blev så klart ledsen och försökte trösta. När vi svängde upp på Lidingöbron sa mamma: - Det enda som betyder något är att Adrian skulle få bli frisk. Jag bryr mig inte om något annat… Det var det sista samtalet jag hade med mamma, den där gråaste av gråa November dagar.

Vi satte oss på ett café, åt saffransbullar och stirrade på intyget vi fått utskrivet av läkarna. Intyget som skulle göra så att vi kunde avboka våra flyg och hotell. Inte mycket att gnälla om, bara att avboka.  Vi åkte vidare i mörkret för att hämta Maximilian på dagis. Strax efter klockan 16 står jag på dagisgården och ska berätta för personalen om att vi inte kommer att åka på någon resa. Från ingenstans snörs halsen ihop och gråten väller fram. Jag försöker förklara för dagispersonalen att det inte är så att jag är så här ledsen för att vi inte kan åka på resa. Det är något annat och jag vet inte varför jag blir så ledsen just där, precis utanför ett tidigt jul-pyntat dagis med glada barn och go personal.

Väl hemma äter vi middag och det ringer på mobilen. Det är pappa som ringer, det är inte så ofta pappa ringer och jag hade ju nyss förklarat allt för mamma om situationen, så jag blir förvånad av att se hans namn på telefonen. Jag minns inte vad pappa säger, mer än: - Vet du Maria, mamma har fått en hjärnblödning… Min mamma fick en svår stroke och det hände samtidigt som jag brast i gråt utanför dagiset.

Idag är det tre år sedan den här dagen. Det samtal mamma och jag hade vid tre tiden, den där torsdag eftermiddagen, blev vårt sista, riktiga samtal. Det sista mamma sa till mig var; Det enda som betyder något är att Adrian kunde få bli frisk. Mamma avslutade som vanligt samtalet med Jag älskar dig, och jag avslutade med…och jag dig…

Sedan dess har jag sagt Jag älskar dig många gånger om, jag vet att mamma har hört det, och förstått det, men hon har aldrig kunnat säga det till mig igen. Hon vaknade från sin stroke efter flera veckor, men skadorna gjorde henne både halvsidesförlamad och hon återfick aldrig talförmågan.

Livet är precis så oförutsägbart, plötsligt en dag blir inget mer som förut. Jag är bara tacksam att mammas och mitt sista samtal blev ett bra samtal, där vi sa snälla ord från hjärtat och menade det.

Skulle du vara här nu mamma skulle jag vilja säga dig; - Vi har det bra, vi har en diagnos för Adrian nu och det viktigaste är inte längre att han blir frisk. Det viktigaste är att vi alla kan må så bra som möjligt med de förutsättningar vi har just nu. För det enda vi har är ”just nu”. Och just nu har vi det bra, men vi saknar dig.

Efter några hängiga dagar där energinivån varit på minussidan passade det mig rätt bra att prova på något helt nytt idag; Yogalatesair.

I en nyöppnad, kombinerad yogastudio och naprapat- och Rolfingmottagning här i Palma kan man  förutom behandlingar även hänga i julröda Hammocks. Att komma ner i källaren hos Lucky Bodies & Happy Souls är som att komma ner i en inomhus lekpark, fast för vuxna och med betydligt lugnare och stillsammare atmosfär.

Knallröda, stora tygstycken hänger från taket och under dessa är yoga mattor placerade.  Jag undrar så klart hur det här ska gå, jag vet ju hur lätt man kan välta ur en hängmatta, men det går riktigt bra och det är roligt.

Jag tror det är otroligt nyttigt att bryta mönster och se på saker från andra perspektiv. Jag är alltid rädd att köra fast i mönster och roller. 
Här på Yogalatesair får man andas annorlunda än i yogan, man får prova på att ha en annan tyngdpunkt och kroppen har ett helt annat stöd. Svårare asanas känns helt annorlunda att utföra och här får även coremusklutauren arbeta mycket. Jag kommer garanterat att sakna hammocken på nästa Vinyasa Yoga klass, speciellt i vissa balanserande poser. Här vågar man ju sträcka ut lite mer och riskera lite då man känner stödet från det svepande tyget och vet att det håller om kroppen.

Men varför ska man krångla till det med tyg, har man inte nog med att hålla reda på sina armar, ben och balansen? Personligen tycker jag det är roligt med variation, och här får man chans att känna på yogaposerna på ett lite annorlunda sätt. Och vem kan tacka nej till att svinga sig i luften och flyga lite? I vissa lägen får man dessutom en otroligt skön förlängning och sträckning av ryggraden.

Det magiska kom mot slutet av klassen; att få svepa in sig (med hjälp av Sarahs tydliga och pedagogiska instruktioner) i tyget. Få skapa sin egen lilla kokong, stänga ute allt utanför och bara vaggas stilla, hängandes i luften. Det låter så enkelt, men den avslappningen och avslutande savasnana var bland det mest rogivande jag haft på länge. Att känna viktlöshet och vaggas sakta i en kokong, behöver jag säga att det kändes som man återvände till bebisstadiet för en stund.

Jag kommer definitivt gå fler gånger och tycker det var ett befriande sätt att yoga och otroligt härligt att ”lyfta” både kroppen och själen den här onsdagmorgonen!

Tips om du ska gå på Yogalatesair:
·   Skönt med långärmad tröja (jag blev inte så svettig, och skönt att inte ha hammocken direkt på armarna)
·   Lyssna, lyssna, lyssna på instruktionerna
·   Våga lita på stödet du får från Hammocken

When in Palma www.luckybodies.com

eller inte? Ja, vi besteg absolut inte Galatzo eller gjorde någon spektakulär vandring i helgen, men det betyder inte att det inte var magiskt. Ena stunden sken solen, nästa stund regnade det. Ena stunden gick nio glada personer uppåt i rask takt, i nästa stund kändes det som man föste fram en flock får, fast med desto fler förmaningar; Akta kanten, nej spring inte, akta stenarna är hala, stannaaaaa....
Men vi kom upp, hela vägen till vackra Castel D'Alaró. Jag bar Adrian säkert 2/3 av vägen upp så det var mitt träningspass i helgen, men neråt skuttade han hela vägen själv. Kände någon form av blandade känslor av både lycka och sorg där uppe. Lycka över att vi gick upp, hela familjen och att vi tog upp Adrian och sorg över det faktum att jag inte kan ta en sådan vandring för given. 
Här är ett urval av bilder från lördagen:

Jag får ofta frågan hur en dag på sjukhus ser ut för oss. Hur lång tid tar det? Egentligen tar själva blodtransfusionen bara ca två timmar, men man får räkna med en hel dag som går åt till provtagningar, läkarkontroller, väntan på blod och ännu mer väntan. Den mesta tiden är faktiskt väntan i sjukhussängen. 
Ibland är dessa dagar faktiskt ganska bra, det blir en ”paus” från vanliga vardagen, vi äter frukost på sjukhuset efter att nålen är satt i port-a-caten, vi kollar filmer och ritar och väntar…men vissa dagar är betydligt tyngre; Det händer att vi väntat fyra timmar på blodet, förgäves, för det visar sig att just Adrians typ av blod är slut. Eller vi ligger bredvid mycket ledsna och förtvivlade barn eller riktigt sjuka barn som inte orkar gå ur sängen själva. Vi möter barn med trötta blickar, barn som inte orkar le och framförallt föräldrar som går med ihopsjunken hållning, glansiga ögon och en uppgiven blick. Det tär att vara i den här miljön, samtidigt som man påminns om att så här ser livet ut; Livet kan när som helst vändas upp och ner.
Det ger också en enorm kraft och vilja att göra något för alla dessa barn som inte kan vara med sina kompisar eller kan vara på skolan och som kanske måste komma till sjukhuset regelbundet för resten av sin barndom.

Det är många timmar jag legat i sjukhussängen bredvid Adrian och funderat över vad jag skulle kunna bidra med, men känt att vad har jag att komma med? Jag kan inte mäta mig med sjukhusclownerna och visst, jag ger pengar till barncancerfonden…med vad mer kan jag göra, konkret? Allt känns så fjuttigt…

Så kom jag på en idé! Ingen idé som kommer revolutionera vardagen för barnen på sjukhuset och inget som kommer få dem friska, men kanske, kanske kan jag i alla fall locka fram ett litet leende eller i alla fall en överraskad min nästa gång de öppnar det gråa, stökiga leksaksskåpet på sjukhusavdelningen? För nästa gång är det fyllt med nya, fräscha, roliga spel, leksaker, byggsaker….! Kanske kan plötsligt en dag i sjukhussängen kännas lite kortare? 

Igår var det äntligen dags att leverera alla leksakerna som jag köpt in till Hospital del Dia på Son Espases sjukhuset. Efter ett antal vändor till leksaksaffärer och IKEA så hade jag till slut fyllt kassarna och bilen…
Jag vet att det är en droppe i havet, men om alla bidrar med en liten droppe, så blir det skillnad till slut. Vad jag bara vill säga är att inget är ”fjuttigt” då man väljer att göra något för andra. Ingen kan göra allt, men alla kan bidra med något.

Igår fick vi se en riktig genuin glädje då vi överlämnade påsarna med leksakerna till personalen på sjukhuset, det var fantastiskt. Jag kände mig så otroligt glad för att jag genomförde det!

Till alla er som var med på min yoga klass, där vi samlade in pengar för just detta ändamål; Ni lyckades med att ”light lights”, inte bara där och då på yogamattan, utan nu är er energi och er generositet transformerad till ett glädjeämne på sjukhuset!

När ni vaknar på måndagmorgon, kan ni tänka på att något barn kommer då att öppna det gråa, trista leksaksskåpet, och där bakom öppnar sig en helt annan värld än vad han eller hon förväntade sig… 
Tack för att ni ville vara med mig och lysa upp barnens sjukhusvardag!

Vissa saker tar vi så förgivet, både i stort och smått. Det blir en ny dag även imorgon, det kommer rent vatten ur kranen och wifi ska fungera. Vi tar det som självklart att vi äter frukost imorgon, precis som vanligt, att det blir stressigt imorgon med skjutsningen till barnens aktiviteter och vi tar förgivet att barnen ska förstå det självklara…det vill säga det självklara för oss vuxna.

Igår satt jag och förhörde Maximilians läxa och vi pratade om veckans ord som handlade om människokroppen. Vi pratade om puls, lungor och så kom vi till ordet blod. Ett ord som av förklarliga skäl förekommer på ett eller annat sätt i vår familjs dagliga vokabulär. Vi pratar om transfusioner och hemoglobinvärden som andra pratar om vädret. När jag frågade Maximilian hur han skulle förklara blod blev det tyst för en stund.
Innan han hinner svara slår mig tanken att det var ett bra tag sedan vi pratat om Adrians sjukdom med honom. Det dåliga samvetet stormar in och jag inser att jag inte riktigt har koll på hur Maximilian faktiskt tänker kring Adrians sjukdom just nu. 
Maximilian avbryter mina tankar:
- ”Ja, mamma, alltså blodet det är ju det som finns i kroppen. Kan man dö om man blöder jättemycket? Om man skär upp hela magen eller kinden”? 
Visuella bilder har alltid varit Maximilians starka sida. Och jag svarar att visst kan man dö om man förlorar för mycket blod. Det är därför det är så viktigt att komma till sjukhuset om man har ett stort sår som inte slutar blöda. Jag fortsätter fråga honom om han vet varför Adrian måste få blod.

Maximilian svarar inte, utan Adrian flikar in: - För att jag ska bli pigg!

Maximilian frågar då: - Men mamma varför måste Adrian få blod? Kissar han ut det eller varför tar det slut? 
-  Nej, det tar inte helt slut, men det fungerar inte. Adrian behöver tanka blod precis som bilen behöver tanka bensin för att orka. Och hans kropp kan inte riktigt bilda blod själv, som din kropp kan. Kroppen är som en fabrik…”
Maximilian avbryter mig igen och säger: -Aha, man kan säga att Adrians fabrik är sönder!
- Ja, precis och den går inte att laga, så därför är det ju en himla tur att vi kan fylla på blod utifrån, eller hur? fortsätter jag. – Förresten Maximilian, vet du varifrån blodet, som Adrian får, kommer?
- Näe…
- Det kommer från andra snälla vuxna människor som tar sin tid och går till sjukhuset och sträcker fram sin arm och låter sköterskorna sticka i armen. Sedan droppar det blod i en påse. Blodet måste sedan ”tvättas” och därefter kan man ge det till en annan människa som är sjuk och på så vis hjälpa dem att må bättre. Utan alla dessa människor som går till sjukhuset och lämnar blod finns det inget blod att ge till sjuka barn och vuxna. Ingen fabrik i världen kan tillverka blod, förutom människokroppen hos friska personer.
Maximilian tittar på mig allvarligt och säger: - Men, mamma, får inte barn ge blod? Varför inte?
- Älskade Maximilian, min kloka lilla varelse. Nej, alla barn behöver sitt eget blod, men när du är vuxen då kan du också rädda liv på andra människor genom att ge blod. Och då är man en Superhero på riktigt!

Ett litet utdrag ur en helt vanlig diskussion kring vårt matbord, en helt vanlig november-måndag, 
som sekunden senare bryts av…

- Men hallå, sitt kvar vid bordet, vi har inte ätit klart, ät med besticken…sätt dig…ingen går från bordet…hallå….varför lyssnar ingen på mamma????!!!

…känns det som, nu när söndagen närmar sig sitt slut. Det kanske är nymånen, solförmörkelsen eller bara något annat som pushat på, men de sista veckorna har varit väldigt intensiva, där jag onekligen fått praktisera; ” ta en sak i taget” för att inte blir överväldigad, men det har varit otroligt roliga dagar som berört mig in i hjärtat.

En av de finaste stunderna i veckan var onekligen min Yoga klass på Earth Yoga här i Palma. Jag har länge gått och funderat på hur jag skulle kunna göra något för barnen som går regelbundet på behandlingar på Son Espases sjukhuset här i Palma. Hur skulle jag kunna bidra till att göra deras sjukhusdagar lite ljusare? Den medicinska biten är väldigt bra här, men de delarna som ”mjukar” upp en vardag på sjukhus är en aning begränsade och skåpet med leksaker är väldigt tomt…

Men så en dag, mitt under en yoga klass, så kom idén; Jag kan ju erbjuda en Karma yoga klass, dvs en donationsklass, där alla intäkter kan gå till att inhandla nya spel, böcker och leksaker till dagvårdsavdelningen på sjukhuset. Jag är så tacksam att Sandra som driver Earth Yoga så generöst gav bort sin torsdagsklass till mig, lät mig hålla den och göra den här insamlingen. Jag är fortfarande överväldigad över hur många som kom och den generositet och energi som alla delade med sig av.  På 90 minuters klassen samlade vi ihop över 430 euro, och jag tror vi var runt 35 personer som yogade för alla barn som kämpar med olika sjukdomar. Vi yogade även för att ära vårt eget ”inre barn”, vårt lilla jag som bor inom oss och som vi, ofta som vuxna, inte tar hand om…
Ordet yoga betyder ju just förening, och det känns fantastiskt att genom yogan kunna förena så många människor till att göra en god sak, inte bara för sig själv utan för att även glädja andra. Det som värmer mig extra och som jag är så glad för att det var flera som aldrig yogat förut som kom till klassen och jag hoppas att ett frö såddes hos dem till att yoga mera.

Tusen tack Earth Yoga och Sandra för möjligheten jag fick. Har du vägarna förbi Palma så missa inte att yoga på denna fantastiskt fina studio på Carrer Despuig 34.
Personligen är det många timmars läkning på yogamattan som skett just här för mig… så för mig har den här studion en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

I fredags var det Halloween fest här på Svenska Skolan i Palma. En otrolig kväll och årets läskigaste fest, som ordnats av verkliga eldsjälar (föräldrar). Jag hörde att det var runt 300 utklädda små och stora monster som intog skolgården. Det var som att komma in i en Harry Potter saga med den magiska skolbyggnanden Villa Chembi som kuliss. Egentligen är jag lite obekväm inför maskerader, men när man väl är på plats och ser allas kreativitet och hör alla skratt som frigörs då man ser på galenskapen, så är det otroligt roligt.

För en stund, i vimlet och i mörkret, sköljde en lyckokänsla över mig. Vi hade med oss kära vänner från Sverige. Vi var bland nya vänner som vi fått här. Vi fick ännu en varm kväll trots att vi nu är i November. Att sedan betrakta Maximilian som rusar in på skolgården och leker hela kvällen och få se hur trygg och glad han är på den platsen gör mig nästan tårögd. Och att vi faktiskt kan ha med Adrian på en sådan fest och trots att energin börjar bli låg och transfusion närmar sig och han är en lite blekare variant av Batman, så orkar han hänga med hela kvällen. Mot slutet av kvällen hittar jag honom på dansgolvet dansades med Darth Wader…well, what more can you ask for?

Någonstans i mitt stilla sinne visste jag för ett par veckor sedan att nu växlas allt upp, nu måste jag vara redo att gasa och inte börja fega ur, utan bara köra på… De sista veckorna har det känts som att jag haft en ängel på ena axeln som sagt ja, kör på, det fixar sig. På den andra axeln däremot undrar jag verkligen vem som suttit? Jag tror det är den välkände, eller snarare den ökände polaren som jag kallar ”rädsla”. Är inte särskilt förtjust i den polaren, och jag vet inte riktigt när man ska ha nytta av denne, men jag lät inte denne tala till punkt. Jag körde på, och det blev en bra vecka, med flera viktiga saker som föll på plats. Och kanske är det så att ”rädslan” bara sitter där som ett bollplank, inget mer. Bara någon som får mig att ifrågasätta, fundera ett varv till, men som jag aldrig låter ta över. För då blir det inte många drömmar som uppfylls…

“There is only one thing that makes a dream impossible to achieve: the fear of failure.”
Paulo Coelho, The Alchemist

Be brave!