
Hösten 2010
På plan 3 på Astrid Lindgrens sjukhus finns en ”vanlig” avdelning för vanliga sjukdomar, för magproblem och andra besvärligheter. Där hade vi legat inne med Adrian, flera gånger. Från en del av rummen ser man upp till våningen ovanför.
Jag brukade ibland sitta och blicka ut genom fönstret mot fönsterrutorna ovanför ”vår avdelning”. Där såg jag en gigantisk lampa i taket, full av färgglada fåglar. Egentligen en väldigt ful lampa som jag brukade betrakta och samtidigt tänka att vi har tur som i alla fall inte är där uppe. ”Vi ska vara tacksamma att vi inte behöver vara på plan 4, för där vid den anskrämliga fågellampan där ligger barnonkologen och de barnen är ju sjuka på riktigt”. Mitt i allt det absurda försökte jag hålla humöret upp, hålla hoppet vid liv och vara tacksam. Jag försökte lyssna på vad folk omkring mig sade; Det kunde ju vara så mycket värre. Vilket var sant, vi behövde ju inte vara där uppe på plan 4.
Det första benmärgsprovet togs och det visade inte mycket. Inga tecken på leukemi i alla fall, men det gav egentligen inte så mycket lättnad. Det kändes som läkarna inte vill berätta allt, så vid ett tillfälle då vi var iväg med Adrian till ännu en undersökning, får vi en pärm i handen som vi ska ge till nästa läkare. Jag sätter mig i korridoren och fotar snabbt av alla papper och dokument. Jag ser remisser för undersökningar och termer jag aldrig hört förut. Som en liten hobbydetektiv ryser jag nästan av mitt smarta tilltag. Här skulle det googlas.
Transfusionerna fortsatte och varvades med alltifrån radioaktiva undersökningar till lungtester. Till slut ringer de från sjukhuset, återigen en fredag, men den här gången är det från onkologen de ringer. Jag går längs Lidingös lummiga smågator och förhandlar med Annika, sjuksyster på barnonkologen. Jag diskuterar med henne om det verkligen ska vara nödvändigt att vi kommer dit, till barnonkologen, för jag tycker ju att Adrian mår mycket bättre nu och benmärgsprovet visade ju inget.
- Jo, men nu är det så att han har problem med sitt blod och då tillhör det vårt område, onkologen, säger Annika bestämt. Kan ni komma hit till Q84 på måndag?
Vi hör nu till onkologen, barncanceravdelningen. Det beskedet får jag levererat till mig en fredageftermiddag, där jag går en promenad på lummiga Lidingö.
Vårt första besök på Q84 var märkligt. Någonstans fanns en känsla av att äntligen tar någon oss på allvar och det var nu slut på försöken att övertyga oss om att Adrians symptom skulle växa bort. Parallellt med känslan över att vi äntligen skulle få riktig hjälp, kunde jag inte bortse från känslan av att något var allvarligt fel. Jag satt och svettades och mådde illa, där under fågellampan, utanför Q84 och väntade på vår tur. Jag blickade ner och såg in på avdelningen där vi brukade vara, avdelningen som kändes som en avdelning för småförkylningar och magknip, i alla fall i jämförelse med där vi befann oss nu. Våra problem hade tagit nya höjder, uppgraderats och vi hade ingen aning om vart vi skulle hamna näst.
Idag, flera år senare vet vi vad vi har att förhålla oss till, men ovissheten som vi famlade i under två års tid, med början på Q84 har onekligen satt sina spår.
Varje höst påminner mig om den där första hösten med Adrian, men framförallt påminner det mig om att leva här och nu. Det är så onödigt att oroa sig för framtiden, för så lite vet vi om den. Just nu är allt bra och det är det enda som betyder något.
All we have is now...