Förra veckan fick jag tidningen Respons i brevlådan. I senaste numret medverkar jag med en kolumn som jag skrivit om sorg. Här nedan är texten som publicerats i Respons nummer 1 - 2016.
Tack Pernilla Nylund för att du frågade om jag ville vara med och bidra och dela mina tankar.
Sorg kommer inte alltid i tårar
" I helgen väcktes tanken hos mig om hur sorg kommer och går, men framförallt hur den kan skölja över en när man minst anar det. Jag satt i lekparken mitt i Palma stad där vi bor. Barn klättrade och tjoade runt mig och vintersolen bländade mig. Min son Adrian, 5 år sprang i full fart förbi mig och ropade:
- Mamma ska jag ta ett varv till, runt heeeela parken? Utan förvarning kände jag hur halsen snördes ihop och allt blev suddigt.
Med så stadig röst jag kunde ropade jag: -Självklart, spring så mycket du orkar!
För jag visste att 24 timmar tidigare hade han inte sprungit. Han hade suttit tyst bredvid mig på parkbänken och frågat mig när kan vi åka hem? Att återigen få se denna förvandling efter ännu en av alla otaliga blodtransfusioner gjorde att det brast för mig.
Jag såg lyckan i Adrians ögon då han orkade spurta och jag berördes av det faktum att det är inget vi kan ta för givet.
Det är ingen självklarhet att min son orkar leka och det gör ont att påminnas om det.
Min son Adrian föddes med allvarlig blodbrist. Enbart 10 dagar gammal fick han sin första blodtransfusion och har sedan dess fått uppemot 100 transfusioner. I två års tid levde vi i total ovisshet innan han fick en diagnos. Idag vet vi att han har en kronisk anemi och vi har fått lära oss att sjukhus och blodtransfusioner är en del av vår vardag så länge vi varar.
De erfarenheter som jag fått med mig sedan Adrian föddes har påverkat mycket min syn på sorg. I många år trodde jag att sorg drabbas man av enbart vid förlust av en annan person. Den tanken har jag totalt reviderat.
Sorg handlar om att livet inte blev som man tänkt sig och förhoppningar går i kras. Oberoende om det handlar om förlust av ett husdjur, en anhörig eller sjukdom eller hårda ord och elaka handlingar så kan man drabbas av djup sorg.
Länge gick jag omkring och höll tillbaka min sorg över att Adrian var så svårt sjuk. Jag intalade mig att inte sörja; Han fanns ju hos oss och kunde leva relativt normalt så varför skulle jag gå omkring och vara ledsen?
Vårt liv var omkullkastat, men ändå kände jag att jag måste vara tapper och tacksam för det kunde ju vara så mycket värre.
Det som också höll tillbaka sorgen var att vi levde så lång tid utan att veta vad han hade för sjukdom. Vi hade inget konkret att förhålla oss till och istället gick vi omkring och hoppades på ett mirakulöst tillfrisknande.
Så kom dagen då vi fick en diagnos, sanningen stormade in och raderade allt hopp. Så här skulle livet förbli; Beroende av sjukhus, mediciner och vi skulle behöva finna ett sätt att stötta och hjälpa en trött, liten kille genom livet.
Då, tillslut fick den tillbakahållna sorgen fritt spelrum.
Jag hade önskat att någon hade talat om för mig att det är okej att ha sorg över en sjukdom. Att inte alla, i all välmening, velat sätta plåster på mina sår, genom att försöka trösta och uppmuntra och säga saker som; Vilken tur att det inte var den sjukdomen och tänk så bra allt ändå går, du är stark.
Ja, visst var jag och är stark, så otroligt stark, för jag har inget val. Men alla dessa försök att smeka undan sorgen gjorde att känslorna bara kapslades in ännu mer. Känslor som både du och jag har all rätt att känna och ge utlopp för.
I efterhand kan jag dock se att jag visst lät sorgen sippra fram här och där. Men den kanske inte visade sig i den förväntade skepnaden. Sorg kommer inte alltid i tårar.
Det kom istället som en förlamande trötthet och senare en sorts likgiltighet. Jag kunde göra saker som jag vanligtvis älskade, som att galoppera fram på öppna fält, men adrenalinkicken och det stora leendet uteblev. Intelligensmässigt visste jag att jag älskade att rida, men i hjärtat kände jag…ingenting.
Idag, 5 år senare har likgiltigheten släppt. Jag känner både glädje och sorg, förväntan och tristess, precis som livet ska vara. Men ledsenheten över att livet inte blev som jag tänkt kan fortfarande skölja över mig. I helt oväntade situationer, så som i lekparken i helgen. Men när känslorna kommer så känns det inte så dramatiskt längre. Jag ser på sorgen som vågor på ett hav där jag surfar. De rullar in och jag försöker åka med på vågen istället för att kämpa emot.
Sorg är till stor del minnen och för mig blir det som en liten påminnelse om att mitt liv tog en annan väg än jag hade tänkt mig. Den vägen jobbar jag på att acceptera och tycker oftast att den blev rätt bra ändå."
Maria Nystedt
Livsnjutare, skribent och mamma till los dos chicos rubios (de två blonda killarna)
Bild: Daniel Homar Löfstedt
Tack Pernilla Nylund för att du frågade om jag ville vara med och bidra och dela mina tankar.
Sorg kommer inte alltid i tårar
" I helgen väcktes tanken hos mig om hur sorg kommer och går, men framförallt hur den kan skölja över en när man minst anar det. Jag satt i lekparken mitt i Palma stad där vi bor. Barn klättrade och tjoade runt mig och vintersolen bländade mig. Min son Adrian, 5 år sprang i full fart förbi mig och ropade:
- Mamma ska jag ta ett varv till, runt heeeela parken? Utan förvarning kände jag hur halsen snördes ihop och allt blev suddigt.
Med så stadig röst jag kunde ropade jag: -Självklart, spring så mycket du orkar!
För jag visste att 24 timmar tidigare hade han inte sprungit. Han hade suttit tyst bredvid mig på parkbänken och frågat mig när kan vi åka hem? Att återigen få se denna förvandling efter ännu en av alla otaliga blodtransfusioner gjorde att det brast för mig.
Jag såg lyckan i Adrians ögon då han orkade spurta och jag berördes av det faktum att det är inget vi kan ta för givet.
Det är ingen självklarhet att min son orkar leka och det gör ont att påminnas om det.
Min son Adrian föddes med allvarlig blodbrist. Enbart 10 dagar gammal fick han sin första blodtransfusion och har sedan dess fått uppemot 100 transfusioner. I två års tid levde vi i total ovisshet innan han fick en diagnos. Idag vet vi att han har en kronisk anemi och vi har fått lära oss att sjukhus och blodtransfusioner är en del av vår vardag så länge vi varar.
De erfarenheter som jag fått med mig sedan Adrian föddes har påverkat mycket min syn på sorg. I många år trodde jag att sorg drabbas man av enbart vid förlust av en annan person. Den tanken har jag totalt reviderat.
Sorg handlar om att livet inte blev som man tänkt sig och förhoppningar går i kras. Oberoende om det handlar om förlust av ett husdjur, en anhörig eller sjukdom eller hårda ord och elaka handlingar så kan man drabbas av djup sorg.
Länge gick jag omkring och höll tillbaka min sorg över att Adrian var så svårt sjuk. Jag intalade mig att inte sörja; Han fanns ju hos oss och kunde leva relativt normalt så varför skulle jag gå omkring och vara ledsen?
Vårt liv var omkullkastat, men ändå kände jag att jag måste vara tapper och tacksam för det kunde ju vara så mycket värre.
Det som också höll tillbaka sorgen var att vi levde så lång tid utan att veta vad han hade för sjukdom. Vi hade inget konkret att förhålla oss till och istället gick vi omkring och hoppades på ett mirakulöst tillfrisknande.
Så kom dagen då vi fick en diagnos, sanningen stormade in och raderade allt hopp. Så här skulle livet förbli; Beroende av sjukhus, mediciner och vi skulle behöva finna ett sätt att stötta och hjälpa en trött, liten kille genom livet.
Då, tillslut fick den tillbakahållna sorgen fritt spelrum.
Jag hade önskat att någon hade talat om för mig att det är okej att ha sorg över en sjukdom. Att inte alla, i all välmening, velat sätta plåster på mina sår, genom att försöka trösta och uppmuntra och säga saker som; Vilken tur att det inte var den sjukdomen och tänk så bra allt ändå går, du är stark.
Ja, visst var jag och är stark, så otroligt stark, för jag har inget val. Men alla dessa försök att smeka undan sorgen gjorde att känslorna bara kapslades in ännu mer. Känslor som både du och jag har all rätt att känna och ge utlopp för.
I efterhand kan jag dock se att jag visst lät sorgen sippra fram här och där. Men den kanske inte visade sig i den förväntade skepnaden. Sorg kommer inte alltid i tårar.
Det kom istället som en förlamande trötthet och senare en sorts likgiltighet. Jag kunde göra saker som jag vanligtvis älskade, som att galoppera fram på öppna fält, men adrenalinkicken och det stora leendet uteblev. Intelligensmässigt visste jag att jag älskade att rida, men i hjärtat kände jag…ingenting.
Idag, 5 år senare har likgiltigheten släppt. Jag känner både glädje och sorg, förväntan och tristess, precis som livet ska vara. Men ledsenheten över att livet inte blev som jag tänkt kan fortfarande skölja över mig. I helt oväntade situationer, så som i lekparken i helgen. Men när känslorna kommer så känns det inte så dramatiskt längre. Jag ser på sorgen som vågor på ett hav där jag surfar. De rullar in och jag försöker åka med på vågen istället för att kämpa emot.
Sorg är till stor del minnen och för mig blir det som en liten påminnelse om att mitt liv tog en annan väg än jag hade tänkt mig. Den vägen jobbar jag på att acceptera och tycker oftast att den blev rätt bra ändå."
Maria Nystedt
Livsnjutare, skribent och mamma till los dos chicos rubios (de två blonda killarna)
Bild: Daniel Homar Löfstedt
RSS Feed